jaha vad gör du nu förtiden då? hur går det för dig då? jobbar du nu eller vad gör du? ska du plugga vidare eller? ska du bli nåt? mja för du vet det där duger ju inte iaf.

frågorna är många, och alla ställer dom, vem man än möter, och jag orkar inte höra dem länger. jag pallar inte. jag sätter mig ner och bara tvärvägrar istället. har så stor lust att bara dra, så ingen kan komma sen och förhöra. vad man än gör, eller inte gör, så duger det inte i andras ögon. det verkar vara så brott, det är nu nu nu du ska göra allt, jaha? vaddå allt? ska jag köpa volvo och hus och hund också kanske så ni alla blir nöjda? varför kan jag inte få lite andrum? stänger snart in mig och lägger mig i sängen och drar täcket över huvet. ingen ska stressa mig till något som jag sen inte vill. "ja men jag lovar du kommer inte ångra dig sen", säger alla jävla världsvana människor. fan heller, jag ska inte göra det ni vill att jag ska göra, låt mig bara få göra nåt som jag kommit på själv, tack! ni får mig att känna mig som om jag inte kan någonting, ett litet barn, som inte har en aning om nåt, och ja ni kanske har rätt, det kanske är så det blir när man blir matad med vad som är rätt och fel. men visst jag vill ju hitta på något och faaktiskt göra nåt nytt, men snälla låt mig göra det på mitt eget vis. för några visa och kloka råd från världsvana människor känns sådär i mina ögon, låt mig prova mina egna vingar.

sa det först med handling, fysisk form, men låt det sen övergå till ord, för orden är hälften, iaf nästan, jag behöver den halvan med. det är så nära. och så bra.
det finns nåt i mig, som kommer fram när jag blir sådär rädd, pang! shit vad är det som händer?