faller så lätt, faller så lätt in i de fällor som finns. blir fast och kommer sen ingen vart. kravlar åt alla de håll som går, men kommer inte långt, trasslar till det ännu mer och vet inte tillslut var jag är eller var jag ska ta vägen. finns det någon väg som kan visa mig var jag ska? för jag tror jag behöver en skylt där det står : gå här. jag klantar till mig när jag försöker på egen hand. men det kanske är så det ska vara, för man lär väl av sina misstag? någon säger så, jag hänger på. någon annan säger si, och jag, ja jag hänger på. vek som jag är anpassar jag mig, men jag trivs med att kunna anpassa, vill inte ställa några krav, men vad får då jag för krav på mig?

när jag var liten kunde jag fråga mamma och alltid känna att jag fick det rätta svaret, det var inte svårt, för jag visste att mamma har ju alltid rätt. men nu, nu när jag är lika lång som mamma, då stämmer inte svaren lika bra, och mamma, hon har inte svar på allt, kanske har mina frågor blivit svårare med tiden, men vem ska man annars fråga? var finns facit? jag vill inte veta i efterhand vad svaret ska vara, jag vill veta det först, så att jag vet att jag väljer rätt.

just nu var det detta som snurrade i mitt huvud, förlåt om det är otydligt och kanske börjar det snurra för den stackare som läser. och inte tror jag att det blir så mycket klarare i livet heller, men nu kanske jag iaf kan koncentrera mig en liten stund på att plugga.