utan ett ord

ögonen är blanka,
snart brister det,
tår efter tår rinner ner för kinden,
så tyst så det nästan inte hörs,
men det känns.
en varm o mjuk hand stryker genom det toviga håret,
då lättar det plötsligt lite grann.

längtan efter en tid som flytt.

hoppet är det sista som lämnar människan,
det är vad jag har fått berättat för mig,
och nu förstår jag verkligen vad det betyder, 
jag önskar att verkligheten kunde styra dit hoppet vill.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0